Läkarna Nordell och Munsterhjelms inlägg på Kostdoktorns blogg

Kajs-Marie Nordell skriver:
januari 22,2011 klockan 17:23

En oväntad men mycket välkommen upplösning på ett tungt och olustigt problem.

Endokrinologerna sätter själva blixtbelysning på problematiken, men försöker att blanda bort korten fullständigt genom att angripa Scandlab. Sanningen är att vissa patienter inte får adekvat vård inom den sjuka svenska vården. Man tror numer att det skall räcka med att ta 2-3 blodprover; man tar de s k thyreoideaproverna. Om dessa ”ligger inom referens” får pat ofta beskedet av såväl distriktsläkare som endokrinologer att proverna är normala och att patienten därför inte är sjuk. Om patienterna då vidhåller att de inte mår bra, hänvisas de utan någon som helst anamnes eller undersökning till närmaste psykiatriska klinik. Som om det skulle vara deras uppgift att gå igenom en ordentlig sjukhistoria och göra en ordentlig kroppsundersökning av patienten? Detta kan inte på något sätt försvaras och det är detta som är problemet: Doktorn börjar inte med en noggrann sjukhistoria och fortsätter inte med en vanlig grundlig kroppsundersökning av patienten. Man tror att laboratorieprover enkelt och snabbt kan lösa alla problem och ligga till grund för all behandling. Detta är och förblir en total missuppfattning.

Andreas Eenfeldt anklagar i ”Kostdoktorns blogg” oss läkare, som rekommenderats av Scandlab, för att ”skriva ut rejäla doser sköldkörtelhormon och kortisol till höger och vänster, trots normala blodnivåer, så fort någon inte mår bra”. ”Men vissa patienter upplever sig ha blivit hjälpta. Så vem har rätt?” undrar Eenfeldt.

Det är klart att ovanstående kräver ytterligare kommentarer.

Våren 2009 frågade Scandlabs vd, Per Magnuson, om jag kunde hjälpa till med en del patienter. Många patienter ringde nämligen Scandlab för att de inte kunde få tag i någon läkare, som förstod problematiken. Jag skulle som helt fristående läkare med egen mottagning ta emot patienter, som ville ha en medicinsk bedömning och som inte hade fått någon hjälp med detta.
Jag började en sådan mottagning. Redan från början fick varje patient hemskickat ett stort frågeformulär, som de ombads fylla i och skicka in. På mottagningen kompletterar vi sedan formuläret och en vanlig läkarundersökning genomförs. Sedan sitter patienten och jag ner och går igenom resultatet och ofta står det redan då klart om patienten har en hypothyreos eller inte. Vid tveksamhet kan vi komplettera bilden med Scandlabs urin- och salivprover, eftersom ju redan tagna blodprover är helt normala. Det är alltså först nu det kan bli tal om att ta fram något receptblock. En patient med alla anamnestiska och kliniska och ev laboratoriemässiga tecken på en hypothyreos måste då självklart erbjudas medicinering under fortsatt observation. Detta är inte att skriva ut hormoner till höger och vänster eller att dopa patienten. Nej, detta kallas läkekonst.

Under de 2½ år som gått, har jag fått se och uppleva vida mer än vad jag tidigare under hela min verksamhet fått se. Jag har fått se åtskilliga patienter med varierande grader av myxödem, men jag har inte fått se någon internetskröna, vilket vissa endokrinologer påstår sig ha sett!! Men jag har fått se de flesta kliniska tecknen på en hypothyreos. T ex. den kalla och torra och inte så sällan gula huden. De trasiga naglarna, de kala fläckarna i hårbotten och småsåren i huden och pigmentfläckarna. Den tunna, lite svaga och långsamma pulsen, bortfall av achillesreflexerna och avsaknad av yttersta tredjedelen av ögonbrynen.

För mig är det en stor gåta, hur någon läkargrupp, distriktsläkare, internmedicinare eller endokrinologer frivilligt kan frånhända sig denna fantastiska patientgrupp. Människor med alla möjliga och omöjliga kombinationer av mer eller mindre vanliga eller ovanliga symtom på just hypothyreos. Människor, som trots att många av dem är svårt sjuka, orkar och vill förkovra sig i problematiken och som endast genom enkla och korta anvisningar själva kan ta hand om sin behandling. Och sedan, det mest fantastiska, människor som sakta och säkert återvänder till ett liv med tilltagande ork, krafter, livslust och hälsa.

Är det inte just för att hjälpa till med detta, som vi har utbildat oss till läkare. Att ta hand om människor, som säger att de inte mår bra. Under alla mina verksamma år har jag aldrig träffat på en medmänniska, som fullt frisk påstår att hon inte mår bra. Och visst är det fantastiskt att tillsammans med patienten få lägga pusslet fram till färdig diagnos och sedan tillsammans med patienten, genom adekvat medicinering få följa hur han eller hon tillfrisknar. Detta borde vara varje läkares strävan och förmån att få syssla med.

Kajs-Marie Nordell

leg.läkare

Spec. i allm. internmedicin, neurologi
och behörig i medicinsk rehabilitering

Till inlägget på Kostdoktorns blogg 


Karin Munsterhjelm skriver:
Januari 12, 2011 klockan 18:36

Eftersom jag är en av de läkare Andreas Eenfeldt skriver om som ”läkare som lättvindligt skriver ut varianter av sköldkörtelhormon och/eller kortisoltabletter” vill jag komma med några synpunkter.

Efter att ha slutfört min Staatsexamen i medicin i Väst-Berlin 1977 arbetade jag i många år på sjukhus i Finland, främst inre medicin och lungsjukdomar. Därefter innehade jag i åratal en fast tjänst på en hälsocentral (motsvarande vårdcentral) som specialist i allmän medicin. Under den tiden kom jag att arbeta med alla olika områden inom primärvården, så som tidsbeställd mottagning samt jourmottagning (ibland hela veckoslut), skolhälsovård, barn-och mödrarådgivning, åldringsvård och arbetsplatshälsovård . Ett år verkade jag också som biståndsläkare i Nicaragua.

Under dessa år träffade jag alltid nu och då någon patient, som verkligen gjorde mig konfunderad. Det handlade oftast (med några undantag) om kvinnor, mest medelålders, och det var alltid frågan om mycket sjuka personer, som man ”inte hittade något hos”. De var kända som ”svåra” och småningom kom begrepp som t.ex. ”somatisering” och ”utbrändhet” samt ”fibromyalgi” in i bilden, diagnoser som snabbt fick en fadd bismak. Dessa personer hade helt enkelt massor av olika kroppsliga symptom från huvudet till fötterna och var ofta nedstämda eller direkt deprimerade och hade svårt att sova. De frös t.o.m. i sommarvärmen och svettades däremellan omotiverat. SSRI-preparat passade sällan eftersom de gav så svåra biverkningar, så som även många andra mediciner. Fysioterapi hjälpte inte och vila kändes nödvändig men gjorde dem inte bättre. De klagade över obeskrivlig svaghet och värk och orkade inte arbeta, orkade knappast stå eller gå. När man försökte sjukskriva dem gick det bra i några veckor – sedan var det stopp. Det finska kassasystemet är betydligt hårdare än det svenska (varit). Jag var från första gången jag träffade en sådan patient övertygad om att det förelåg en somatisk sjukdom som grund till både kroppsliga och psykiska symptom – men vad kunde det vara? Ingen visste. Om man skickade en sådan patient vidare för noggrannare utredning kom hon tillbaka som en bumerang – utan diagnos – eller med en s.k.”slasktrattdiagnos”.

Jag gav mycket tid åt den här sortens patienter. Dels för att de var i en verkligt svår situation, dels helt enkelt för att jag tyckte att de var medicinskt så väldigt intressanta. Jag såg aldrig någon orsak att inte tro på den symptomflora de beskrev. Men jag förstod inte vad det kunde vara. Några medicinerades med Thyroxin (Levaxin i Sverige), men deras sköldkörtelvärden var normala, dvs inom referensintervallet, så det var det inte.

Långt senare, i början av 2000-talet öppnade jag egen praktik och arbetade också i Helsingfors och Åbo. Jag hade lärt mig att lägga vikt vid kosten och patientens näringsstatus, som kunde undersökas vid ett ackrediterat laboratorium, Mila http://www.mineraalilaboratoriomila.fi/. Jag hade också tittat noggrannare på miljömedicin och toxiners inverkan på både djur och människor. Patienter av alla de slag, oftast helt utredda, sökte sig till ”antioxidantmedicinen”,som har gamla rötter i Finland. Jag hade insett att ett sådant sätt att arbeta, att kombinera den etablerade medicinen med dessa växande rön, kunde leda till långt bättre resultat för patienten än enbart mediciner. Genom att nu arbeta heltid på detta sätt fick jag också möjligheter att i praktiken ständigt bilda mig en allt djupare uppfattning om hela situationen. Jag reste också på många konferenser i USA och Kanada (http://www.orthomed.org/, http://www.functionalmedicine.org/) och lärde mig hur mycket fin vetenskap denna form av medicin grundar sig på. Jag fick nya, värdefulla kontakter.

Sedan, småningom, kom en hypotyreospatient till min mottagning. Hon hörde till den nya sortens patienter, som informerar sig, och hon sade att hon skulle vilja pröva Armour Thyroid då Thyroxin inte alls fungerar på henne utan ger besvärliga biverkningar. Jag hade läst litet om torkad svinsköldkörtel för länge sedan men hade ingen klinisk erfarenhet. Patienten påminde mycket om de patienter, som tidigare med sina mångfacetterade symptombilder hade gjort mig så konfunderad. Jag läste på, ringde till Läkemedelsverket och fick en dam på tråden, som sade att visst kan man få det preparatet, hon hör själv till den kategorin, som använder den här gammaldags medicinen. Den finns att få på licens och man bör motivera valet. Patienten blev bra. En sådan upplevelse med den första patienten är oerhört hälsosam och sporrar läkarens intresse.

Efter denna patients tillfrisknande översvämmades min mottagning av samma sorts patienter. De var mycket sjuka, de flesta hade på andra håll fått diagnosen hypotyreos, men hade en mängd mycket besvärande och typiska symptom kvar. Jag studerade mera. Jag kunde ta andra tilläggsprov (dygnsurin T3 och T4, samt kortisoltest från saliven, 4 ggr på ett dygn) på ett litet funktionsmedicinskt laboratorium, http://www.mdd.fi/index_A.html. De var dyra och inte ersatta av kassan. Jag diskuterade det med patienterna, som ofta var ekonomiskt utblottade av sin sjukdom. De flesta ville ändå se något resultat och resultaten visade en överraskande brist speciellt på T3 samt låga kortisolvärden. (Jag har också sett helt normala värden). Senare lärde jag mig att det oftast när man byter till eller sätter in ett preparat, som innehåller T3, lönar sig att börja med en liten dos hydrokortison, för att sedan lättare kunna sätta in och höja en T3-medicin. Hydrokortisonet avslutas sedan småningom.

Jag har behandlat omkring 1000 patienter av denna sort, de flesta med en redan diagnostiserad hypotyreos, men också sådana som haft ”normala” labvärden i de etablerade testerna och aldrig fått medicin. Så gott som alla har blivit mycket bättre eller bra. Dessa patienter har alla vandrat runt i vården i åratal och också idogt försökt sköta sig med kost etc. Utan väsentliga resultat. Många har återgått till arbete. Jag har sett några unga patienter, både män och kvinnor, som i princip tillbringat sin tid i sängen, ibland i åratal. Naturligtvis hade de flesta patienterna också prövat SSRI, för det mesta med föga resultat, ibland med mycket svåra biverkningar samt abstinenssymptom vid utsättning. Inte bara de kliniska symptomen har avklingat eller försvunnit helt med denna gamla sorts behandling. Objektiva mätbara värden så som lipider och socker har ofta normaliserats. Jag har sett blodtryck bli bra och övervikt försvinna. I några fall har patienten inte klarat av någon medicin med T4 utan har behövt rent T3.

Naturligtvis finns det patienter, som är mycket svåra att sköta. Jag har i mitt material på runt 1000 patienter några få som bytt tillbaka till Thyroxin/Levaxin. Jag har en del, som inte fått den hjälp de hade hoppats på, men som ändå, trots att medicinen, som inte ersätts av kassan, blir dyr för dem vill fortsätta med denna variant av hypotyreosmedicin eftersom de mår så mycket bättre.

Det finns över 100 års erfarenhet av torkad svinsköldkörtel. Thyroxinet började användas i större omfattning under 1970-talet. Det har inte alltid funnits raffinerade laboratorieprov. Var läkarna, eller en del av dem, skickligare rent kliniskt förr? Det är mycket viktigt att kunna tolka kliniskt, att kunna se och känna. Det är mycket viktigt att kunna tolka anamnesen. Det är helt enkelt viktigt att LYSSNA – inte för att vara en trevlig läkare utan för att det patienten berättar är av primärt värde för behandlingen.

Det finns många fina böcker om detta. Men helt i särklass tycker jag ändå att dr.Mark Starrs bok ”Hypothyroidism Type 2” http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0975262408 och dr. John Lowes bok ”The Metabolic Treatment of Fibromyalgia” http://www.mcdowellpublishing.com/5sects.htm är.

Själv har jag skrivit en översiktsartikel i ämnet, http://www.skoldkortelforeningen.se/pdf/karin_munsterhjelm.pdf

Annonser och dylikt tar jag inte ställning till. Men för mig står klart att det har hänt något mycket underligt i den etablerade hypotyreosbehandlingen under de senaste decennierna. En icke försumbar del av denna patientkategori får ingen eller föga hjälp.

Karin Munsterhjelm, läkare

Till inlägget på Kostdoktorn

Hitta fler länkar till inlägg i debatten

Informationen på denna sajt ska ses som ett komplement, men aldrig ersätta medicinsk expertis

© 2024 Hypotyreos.info

Logga in med dina uppgifter

Glömt dina uppgifter?