Blodprov som i dag används för att mäta metabolismen/avgöra om du har hypotyreos är följande: TSH, fritt T4 (sköldkörtelhormonet tyroxin) och ibland fritt T3 (sköldkörtelhormonet trijodtyronin som är det aktiva hormonet och där 80–90 procent bildas från T4). TPOAk (tyreoperoxidas-antikroppar), TGAk (tyreoglobulin-ak) och TRAk (TSH-receptor-antikroppar) är antikroppar som kan angripa sköldkörtelvävnad. Om dessa är förhöjda ökar det risken för sköldkörtelsjukdom. Cirka 20 procent av befolkningen har förhöjda TPO-antikroppar, många utan att drabbas av sköldkörtelsjukdom.
Blodprov mäter hur mycket av den särskilda substansen som finns i blodbanan just för stunden. Det viktiga är dock inte hur det ser ut i blodet, utan hur det ligger till i cellerna ute i kroppens organ och vävnader. Om man vill få ett mått på metabolismen i vävnaderna är blodprov därför en osäker metod.
”Att enbart titta på nivåerna i blodet är som att räkna alla lastbilar på vägarna, men inte ta reda på om lasten kommer fram.” Citat dr Helena Rooth Svensson
TSH är det blodprov som bäst ger ett mått på vad som sker på cellnivå, detta eftersom de TSH-producerande cellerna i hypofysen verkar känna av T4 och T3-nivån (efter konvertering, men innan energiproduktionen i mitokondrierna) i just dessa celler. Om nivån är för låg höjs TSH-produktionen som en signal till sköldkörteln att producera mer sköldkörtelhormon. Det verkar däremot inte som att feedback-mekanismen på cellnivå fungerar lika effektivt i andra delar av kroppen. Där är det framför allt cirkulerande T4 i blodet som hypofysen känner av.
Att mäta T4 i blod kan säga något om T4-produktionen i sköldkörteln, men inget om metabolismen på cellnivå. Likaså kan mätning av T3 i blodet säga något om T3-produktionen i sköldkörteln samt om den mängd T3 som konverterats från T4 av ett enzym kallat D2, vilket förutom i sköldkörteln sker i lever och njurar, och som efter konvertering skickas ut i blodbanan igen. Men en del av T3 bildas också på cellnivå i de vävnader där de direkt ska verka (också här konvertering från T4 med hjälp av D2-enzymet), och om denna mängd T3 säger ett blodprov ingenting. Detta torde också vara anledningen till att vården inte anser T3 i blod vara särskilt viktig att mäta, då det inte ger ett mått av mängden T3 på cellnivå, som ju är det väsentliga.
Referensintervall för vad som anses normalt är beräknat på en populationsgrupp. För dem som normalt sett har en låg set-point för exempelvis TSH kan det innebära att det som är ett förhöjt TSH för dem, ändå är ett TSH som befinner sig inom referensintervallet. En dansk studie visar att TSH hos en frisk individ håller sig relativt konstant och en ökning med 1,0 mlE/L kan vara förenat med symtom för den som är drabbad. Läs mer under Subklinisk/mild hypotyreos.
I Sverige har olika laboratorium olika referensintervall, beroende på att de har olika analysverktyg, men vanligtvis ligger den övre TSH-gränsen, där behandling bör sättas in, någonstans mellan 3,5 och 4,7 mlE/L. Om individer med påvisbara TPO-antikroppar exkluderas vid valet av population när referensintervallet ska bestämmas, blir intervallet snävare; cirka 0,3–3,5 mlE/L. 95% av befolkningen har dock ett TSH-värde mellan 0,5–2,5 mlE/L, och på ett möte i september 2009 bestämde Sveriges ledande endokrinologer på hypotyreosområdet att den nya gränsen för när behandling bör övervägas ska vara just 2,5 mlE/L.* Läs mer.
Under Önskad diagnostik kan du läsa mer om vilka blodprover som är önskvärda vid misstanke om hypotyreos.
Läs också ”Normalvärden för sköldkörtelhormon – intervju med Dr Bo Wikland” på på dinamediciner.se.
Källor:
”Tyreoideasjukdomar hos vuxna” av Ernst Nyström, Ove Törring m fl (Nycomed 2007)
Primärvårdens Nyheter nr 9, 2009
Medicinsk Access: ”Underfunktion i sköldkörteln – ett underskattat tillstånd”
Journal of Clinical Investigation: ”Deiodinases: implications of the local control of thyroid hormone action”
*Observera att i Sverige används olika analysmetoder vilket ger något olika referensintervall och därmed olika värden, beroende på vilket lab som utfört analysen. Vi vet dessvärre inte vilken analysmetod som åsyftas vad gäller värdena i denna artikel, vilket ännu mer styrker vår tes att man inte ska stirra sig blind på TSH-provet.
