Att mäta mängden T4 och T3 i 24-timmars urin verkar i de allra flesta fall korrelera med patienternas hypotyreossymtom. Många är de som sökt vård hos olika läkare under många år för sina hypotyreossymtom, men då blodproven kommit tillbaka normala har de inte erbjudits någon hjälp mer än eventuellt antidepressiv och/eller smärtlindrande medicinering. Ett 24-timmars urinprov har däremot visat brist på sköldkörtelhormon och när patienterna fått behandling för detta har också deras symtom försvunnit/avsevärt förbättrats.
Bland förespråkarna får man ofta höra tesen att sköldkörtelhormonerna som utsöndras i urinen är ett mått på hur mycket av hormonerna som verkligen förbrukats av cellerna, till skillnad mot ett blodprov som mäter hur mycket av hormonerna som cirkulerar i blodet. Det är dock i cellerna de ska göra nytta, och blodet är ju i steget innan de kommit dit.
Att sköldkörtelhormonerna i urin visar den förbrukade mängden stämmer dock inte, eftersom de förbrukade hormonerna inte kommer ut hela utan som inaktiva nedbrytningsprodukter, så kallade metaboliter, och dessa mäter man (tyvärr) inte i testet T3+T4 i 24-h urin. Istället får man, precis som vid blodprov, ett mått på hur mycket T4 och T3 som cirkulerar i kroppen, det vill säga tillgången på hormonerna. Både så kallade konjugerade (bundna till ämnen från lever och njurar) och okonjugerade (obundna) sköldkörtelhormoner utsöndras med urinen, och det är de obundna man fokuserar på att mäta.
Varken blodprov eller urinprov visar således hur det står till med sköldkörtelhormonnivån på cellnivå.
Liksom provtagning i blod kan urinprovet påverkas av yttre faktorer från miljön, stress, hård träning/näringsbrist/diet, individuella kroppsliga faktorer samt sjukdomar. Urinprovet säger också något om statusen på lever och njurar, där T3- och T4-molekylerna passerar innan de utsöndras med urinen. Är funktionen i dessa nedsatta eller på annat sätt påverkade kan det ge felaktiga värden av T4 och T3 i urin (ofta syns då även detta i blodet, kanske pga av stora delar av T4 omvandlas till T3 just i lever och njurar – dock ej på TSH-värdet).
Om det av någon anledning är en för hög andel proteiner som utsöndras genom urinen, kan detta ge felaktigt höga värden av T3 och T4. Man har också sett att mängden sköldkörtelhormoner i urin är signifikant högre vintertid än sommartid. Det är troligt att så också är fallet när man mäter mängden fritt T4 och T3 i blod. TSH verkar dock inte variera lika mycket beroende på säsong/klimat.
En fördel med att ta ett prov från urin som patienten samlat under 24 timmar, är att det ger ett mer rättvist värde än ett blodprov, som enbart avspeglar en tidpunkt. Dessutom sägs mängden fria (obundna) sköldkörtelhormoner (det vill säga dem som är av betydelse) i urinen vara cirka 80 procent, jämfört mot enbart cirka 0,3 procent T3 och 0,03 procent T4 i blodet. Förespråkarna anger detta som argument till varför urinprovet är så mycket känsligare än blodproven och bättre avslöjar mildare former av sköldkörtelhormonbrist, till exempel subklinisk hypotyreos. Enligt studier från 70-talet är dock denna siffra runt 40–50 procent, inte 80. Att notera är också att det inte är samma bindningar i blod som i urin.
Det gjordes ett antal studier med T4 och T3 i urin på 70- och 80-talet som visade att urinprov lika bra som blodprov visar på sköldkörtelns status. Till exempel en dansk studie från Danmark 1987 där man slår fast att ”These results indicate that daily urinary T4 excretion is a good indicator of thyroid function”.
Ett urval av fler sådana studier:
”Urinary triiodothyronine excretion as index of thyroid function”, publicerad i the Lancet 1972.
”Urinary thyroxine excretion as index of thyroid function”, publicerad i the Lancet 1972.
”Measurement of thyroxine and triiodothyronine in human urine”, publicerad i the Lancet 1972.
”Effects of oestrogen on urinary thyroxine excretion”, publicerad i BMJ 1972.
”Urinary excretion of thyroxine and triiodothyronine in different thyroid function in man”, publicerad i Acta Endocrinologica 1978.
”The influence of chronic renal failure on serum and urinary thyroid hormone levels”, publicerad i Acta Endocrinologica 1978.
”Thyroid function studies in the nephrotic syndrome”, publicerad i Annals of Internal Medicine 1979.
”Thyroxine in unextracted urine”, publicerad i Acta Endocrinologica 1987.
”Renal handling of thyroxine, 3,5,3′- and 3,3′,5′-triiodothyronine, 3,3′- and 3′,5′-diiodothyronine in man”, publicerad i Acta Endocrinologica 1987.
Sammanfattningsvis såg större delen av forskarna i dessa olika studier dock ingen praktisk anledning till att hellre använda mätningar i urin än blod, för att få ett mått på sköldkörtelns status. Det finns dock en belgisk studie från år 2000; ”Thyroid Insufficiency. Is TSH Measurement the Only Diagnostic Tool?” som visar att patienternas hypotyreossymtom bäst korrelerar med T3 i urin.
Observera att studierna ovan i listan jämfört urin- med blodproverna som de såg ut på denna tid, och att blodproverna utvecklats mycket sedan dess. Detta säger dock även förespråkarna för urinprovet om urinprov.
Och faktum kvarstår, nämligen det texten inleddes med:
Att många människor som lider av typiska symtom på hypotyreos inte får behandling för detta, på grund av icke-avvikande blodprov. Men när de gör provet T3+T4 i 24 h urin, uppvisar extremt låga värden och kommer till en läkare som behandlar efter detta provsvar tillsammans med patientens symtom, basala kroppstemperatur, akillesreflex, sjukdomshistoria och familjemedlemmar med sänkt ämnesomsättning, blir de otroligt mycket bättre i sin hälsa. Lika bra som en obehandlad hypotyreospatient blir när denna äntligen får läkemedel med sköldkörtelhormon.
Tilläggas bör att inte alla får låga värden på detta urinprov; antingen lider de inte av sköldkörtelhormonbrist eller så ligger deras problem på cellnivå, vilket provet inte säger något om.
Hur det kan komma sig att blodprovsvar och urinsprovsvar hos vissa skiljer sig så pass mycket, förblir något för framtiden att forska på. Efter en genomgång av de studier som är publicerade så här långt (undantag den belgiska studien) råder konsensus kring att mängden obundna sköldkörtelhormoner i urin väl avspeglar mängden obundna/fria sköldkörtelhormoner i blodet, dock enligt de blodsprovsmetoder som användes på 70- och 80-talet.
T3+T4 i 24h urin är inte ett prov den vanliga vården vanligtvis befattar sig med eller har någon kunskap om. Möjligtvis har de fått höra från endokrinologer att urinprovet är lurendrejeri och enbart ett sätt att tjäna pengar på stackars patienter som griper i ett sista halmstrå. Testet är dyrt och ger inte, liksom inte heller blodproverna gör, ett svar på hur det står till med metabolismen på cellnivå.
Här ett (icke-objektivt) dokument om att mäta sköldkörtelhormoner i urin:
Thyroid hormones in 24h urine – European Laboratory of Nutrients, The Netherland
Kom ihåg att det säkraste testet för att fastställa en sänkt ämnesomsättning är en sänkt kroppstemperatur och tydliga symtom på hypotyreos.
Läs också:
Vad blodprov missar
Hur säkert är TSH-provet?
