Historiskt och fram till 1970-talet
– Klinisk undersökning. Det vill säga att läkaren frågar, tittar och känner på patienten och söker efter specifika symtom på hypotyreos såsom trötthet, frusenhet, myxödem, torr hud etc.
– Mätning av basal kroppstemperatur.
– Mätning av basalmetabolismen, BMR.
I dag
– Blodprov där man mäter TSH och T4. Är TSH förhöjt vid ett tillfälle avvaktar man och tar nya blodprover, tillsammans med test av TPO-antikroppar, efter ett par veckor. Ligger värdena på gränsen mellan vad som anses friskt och sjukt kan patientens sjukdomshistoria och huruvida hen har autoimmuna sjukdomar i släkten, vara avgörande.
Problemet med dagens diagnostik av hypotyreos är dock att den ”grundas på bestämning av koncentrationen av TSH och tyreoideahormon i blodet och således inte på någon annan variabel som direkt återspeglar effekten på cellnivå”. (Citerat från boken: ”Tyreoideasjukdomar hos vuxna” av Nyström, Törring m fl.)
