Drabbades av svåra yrselattacker

Hade förbättrats en hel del med Mekobalamin, men var långt ifrån bra. Hade väldigt svår ryggvärk. Började ny datautbildning under hösten. Fördelen var att man kunde utföra en del av kursen hemma. Det var jättekul och intressant. 

Var tvungen att ta smärtstillande och antiinflammatorisk medicin p g a ryggvärken (Diklofenak). Efter att jag gått kursen en månad, vaknade jag en morgon med svåra yrselattacker. Kunde inte lägga mig ner, för då snurrade allting runt. Magen slog runt, fick frossa och var alldeles rund under fötterna. Tvingades åka in akut.

Det misstänktes trolig hjärnblödning. Jag blev inlagd och fick besked om att jag skulle till öronkliniken för balanskontroll och det skulle göras en datortomografi. nästa dag.

Blev kränkt av avdelningschefsläkaren
På morgonen informerade avdelningssköterskan åter igen att det skulle göras balanstest på öronkliniken och därefter datortomografi. Jag var fortfarande mycket yr och dålig. Hade sovit i sittande ställning. Var ostabil och om jag lade mig ner, snurrade allting runt.

Sedan var det dags för ronden. Chefsläkaren för avdelningen svepte fram och förklarade för sina sköterskor följande: ”Här ligger en dam med en så konstig sjukdom, så att ingen vet vad det är. Vet du ens själv vad det är?” Jag blev väldigt överaskad och förvånad. Försökte förklara att det inte var den sjukdomen jag sökte för, utan p g a yrselattacker. Förklarade att jag aldrig hade haft yrsel under min tidigare sjukdom, samt att jag hade varit frisk med hjälp av B12 behandling under drygt 2 år.

Men läkaren lyssnade inte alls på mig. Han sade följande: ”Nu är det så att vi redan tidigare konstaterat sådana skador i din hjärna, att det inte längre är meningsfullt att fortsätta utreda eller behandla dig. Du får åka hem och behöver inte ens skrivas ut”. Sedan svängde han på klacken och gick. Alla sköterskor såg väldigt förvånade ut. Han syftade till den magnetröntgen som gjordes för flera år sedan.

Jag blev mycket illa berörd av denna läkares bemötande. Jag klev upp och tog på mig kläderna. Jag var chockad, svag och yr. Såg läkaren sitta i ett rum på andra sidan korridoren. Tänkte gå fram till honom och säga vad jag tänkte. Men jag klarade inte av det. Jag hade nog brustit i gråt.

Jag talade om för sköterskan att jag skulle gå ner och ringa till min man. Men hon sade att jag inte kan gå innan jag har skrivits ut och bandet på min handled hade tagits bort. Men jag förklarade att läkaren hade sagt att jag inte behövde skrivas ut och föreslog att jag själv klipper bort bandet när jag kommer hem. Sedan kom en annan sköterska och klippte bort bandet. 

Jag vinglade ner till sjukhus entrén, ringde till min man och bad honom komma och hämta mig. Jag blev både ledsen och orolig över läkarens ord. Jag bara grät på vägen hem. Vad hade de sett i min hjärna, som de inte hade talat om för mig, som var så allvarlig, att det inte längre var meningsfullt att fortsätta utreda eller behandla mig. Dessa ord ringde i mina öron när vi åkte hem. Dessutom så hade de misstänkt hjärnblödning. Hur kunde den här läkaren bara avfärda detta? Hur skulle detta sluta? Kände mig verkligen villrådig.