Det kändes mottigt att åka in. Men det otroliga var att de hämtade läkaren från geriatrin, som jag hade berömt i ett av breven jag skrev till ansvarig chef på medicinkliniken. (Det var den läkaren som hade börjat med B12 behandling). Det kändes jätte skönt. Han gjorde en noggrann undersökning. Jag var så yr, att jag knappt kunde stå upprätt och jag kunde absolut inte gå rakt fram eller lägga mig ner.
Läkaren bedömde att jag måste läggas in för en mer noggrann utredning. Han frågade om jag ville bli inlagd på samma avdelning, där jag hade varit tidigare och blivit illa bemött. Jag gick med på det, eftersom jag hade så tydligt via brev förklarat, vad jag tyckte om den läkaren. Så jag hamnade på samma avdelning.
Det var en ung kvinna (kring 40 år) som låg på samma rum. Hon hade stor blodpropp på ena sidan av halsen. Det hade medicinerats en vecka, i förhoppning om att den skulle minska eller försvinna. Precis när jag kom in, fick hon besked att det inte hade blivit någon som helst förändring. Den var fortfarande lika stor. Det fanns risk att den skulle kunna flytta sig t.ex. till hjärnan.
Jag tyckte så synd om henne. Jag frågade om hon hade träffat klinikchefen. Det hade hon gjort. Han hade haft jour när hon kom in till akuten, med hemsk huvudvärk m.m. Han hade bemött henne mycket kränkande. Hon var så dålig att hon inte orkade berätta vad han hade gjort, men hon sade att hon inte hade något förtroende för honom. Hon uppmanade mig att kräva en annan läkare, om han inte behandlade mig med respekt. Hon flyttades sedan till Norrlands Universitets sjukhus. Jag fick aldrig veta hur det gick för henne. Det var helt ofattbart att läkaren hade behandlat henne så illa, vid så allvarlig sjukdom. Det kändes helt oacceptabelt. Då kände jag också att jag inte hade något förtroende för den läkaren.
Jag var lite spänd inför ronden. Hur skulle klinikchefen uppföra sig denna gång? Men kort före ronden hände något överraskande. Sköterskan kom och sade att det hade kommit order från högsta ledningen, att jag måste flyttas till annan avdelning före ronden. Var de oroliga för ännu mer kränkningar?
Jag fick ett enkelrum på hjärtavdelningen och slapp den hemska läkaren. Och gissa vem som gick ronden? Jo, det var den underbara läkaren från geriatrin igen, samma som var på akutmottagningen. Så det är tydligt att det hjälper att påtala brister ibland. Det gjordes en ny magnetröntgen, där det konstaterades att det inte hade hänt något sedan den senaste undersökningen. Fick remiss till en neurolog. Så nu var det tydligt att det fortfarande fanns skäl att fortsätta undersöka och behandla, till motsats för klinikchefens bedömning.
Sedan uppmanade min läkare på Sahlgrenska, att jag skulle sluta med Diklofenak, som jag tog p g a ryggvärken. Antiinflammatoriska mediciner kunde orsaka yrsel. Och tackvare hans råd började jag bli bättre på en gång. Yrseln försvann helt inom kort tid. Har sedan testat flera olika antiinflammatoriska mediciner och jag får alltid yrsel. Jag tål helt enkelt inte dessa mediciner. Så nu är jag åter en lärdom rikare.
Det var så otroligt skönt att det var så enkel lösning på yrselproblemen. Men funderar ibland, vad som hade hänt om det hade varit blodpropp. Hade jag haft chans att klara mig med tanke på klinikchefens bedömning?