Det fanns andra svår sjuka patienter. Jag träffade många svårt sjuka patienter på Norrlands Universitetssjukhus. Det fanns 3 patienter som hade s.k. Västerbottenssjukan. En kvinna som var över 60 år, en kvinna kring 30 år och en ung tjej på 16 år. Det fanns inte någon behandling för dessa patienter. De fick åka in akut och man försökte lindra besvären. Den unga flickan fick morfin. Hon var svårt sjuk och hade problem att klara sig till nästa injektion. Hon grät och bad om mer morfin. Det berörde mig djupt.
Jag tittade på finalen av den svenska Melodifestivalen tillsammans med den 30-åriga kvinnan. Hon var så dålig, så hon kunde inte sitta kvar tills programmet var slut. Vi båda hoppades på att Jan Johansen skulle vinna med låten ”Se på mig” och det gjorde han. Det talade jag om för henne dagen efter. Den låten påminner mig alltid om Norrlands Universtetssjukhus. Det ger faktiskt positiva minnen, trots att jag i det läget inte visste hur det skulle gå för mig.
En känd patient.
Var i samma mat kö med slalomåkaren Thomas Fogdö, som precis skadad sig. Han satt i rullstol och var så ledsen. Jag tyckte så synd om honom.
Det var också flera andra svårt sjuka, t o m en äldre dam som dog. Det tog väldigt hårt på mig. Jag tänkte att jag var närmare 50 år och många var så unga. Jag gick på toaletten och grät i smyg.
På detta sjukhus fick jag verkligen se att allt inte är ”svart eller vitt” när det gäller sjukdomar, samt att även läkarna var medvetna om detta. De kände till att man inte kan allt, samt att patienten kan vara svårt sjuk utan att det syns i de ”normala” värdena.
Inte länge en konstig patient. Jag var inte längre ensam ”konstig” patient, utan det fanns även andra som hade svårtolkade sjukdomar. Min sjukdom togs på allvar, det kändes väldigt bra.