Trots att jag var så dålig, så började jag skriva brev till ansvarig chefsläkare på medicinkliniken. Det var inte lätt att skriva när jag var så yr. Det hade inte gått om jag inte fick hjälp av min man. Det tog flera dagar innan brevet var klart.
Jag krävde att få förklaring, om hur klinikchefen hade kommit fram till sin allvarliga bedömning ”att det inte längre var meningsfullt att varken utreda eller behandla mig”. Framgick det i min journal? Varför hade jag inte blivit informerad tidigare? Var det orsaken till min yrsel?
Jag sökte för yrsel, som jag aldrig tidigare haft. Men den läkaren tog ingen hänsyn till det. Han lyssnade inte på mig. Han talade hånfullt om min tidigare sjukdom och läkare, samt om 3 år gammal magnetröntgen. De kunde inte ens tolka undersökningsresultatet på detta sjukhus, utan det skickades till min läkare i Göteborg. Därifrån hade jag fått helt annat svar. (Vilket jag berättat här redan tidigare). Jag frågade om klinikchefen ifrågasatte bedömningen som hade gjorts i Göteborg. Frågade varför han nonchalerade helt den svåra yrsel jag sökte för.
Fick brev svar från chefsläkaren, han skrev att han hade lämnat mitt brev till klinikchefen. Han skrev bl.a. följande: ”Personalen inom sjukvården utgör ett genomsnitt av det svenska folket med all den styrka och svaghet det innebär. Det är förvånansvärt att patienter fortfarande är så nöjda med den vård som ges inom sjukvårdens ram. Ibland räcker viljan. krafterna och kunskaperna inte till för att tillfredställa patienternas alla behov.” Men han lovade att jag fick komma tillbaka om besvären inte gick över. (Det var väl snällt?)
Jag svarade i ett nytt brev till chefsläkaren, att jag inte blev mindre orolig för min hälsa efter att jag hade läst hans brev, samt att jag inte visste att det var så illa i vården. Påtalade att jag inte hade ställt några krav. Jag sökte för yrsel och läkaren på akuten misstänkte hjärnblödning, Det var han som planerade in datortomografi och balanskontroll. Det var inte krav från min sida.
Fick sedan svar från klinikchefen, med en massa bortförklaringar. Som bl.a. att han hade arbetat i 11 dygn i sträck. Det gav honom tydligen rätt att bara strunta i yrseln, misstanke om hjärnblödning, samt att komma med bedömningen, att det inte längre var meningsfullt att undersöka eller behandla mig.
Skrev sedan en fax öronkliniken på sjukhuset och berättade om yrseln och om hur läkaren hade behandlat mig, när jag hade åkt in akut på sjukhuset. Fick åka in och göra balanskontrollen samma dag. De kunde inte finna orsak till yrseln, så det måste orsakas av något annat. Det togs också ett borrelia prov. Den läkaren beklagade att jag hade blivit så illa behandlad. Han såg hur svår yrsel jag hade. Det kändes bra att möta en förstående och vänlig läkare.
Det blev en del brevväxling med chefsläkaren på medicinkliniken, där jag bl.a. skrev om min tidigare svåra sjukdom. Jag passade på att berömma läkaren vid geriatrin, som hade börjat med B12 behandlingen. Den läkaren var förstående trots att jag kom till honom med en svårtolkad sjukdom. Han var helt underbar och hade redan hjälpt mig, så att jag hade varit frisk några år. Han behandlade mig med respekt.
Tiden gick. Jag sov sittande i fem veckor till. Kunde inte lägga mig ner eller vara på benen. Jag hade ingen balans överhuvudtaget. Blev tvungen att åka in igen, mycket motvilligt. Min man tordes inte längre ha mig hemma. Så det bar iväg till akuten igen, USCH!!! Det kändes mycket obehagligt.