Möte med förtroendeläkaren

Så var det dags för möte med Försäkringskassans förtroendeläkare. Jag tog med min man som moraliskt stöd. Detta var vid tidpunkten, då jag fick ”bakslag” p g a för hög Levaxin dos och jag hade blivit försämrad. Men jag var ändå överlycklig för den förbättring jag redan hade fått. Jag förstod att det tar tid att förbättras helt från en flerårig svår sjukdom, speciellt om man inte hunnit komma i balans med medicineringen. Jag ville så gärna berätta allt för denna läkare, visa min glädje, för jag hade verkligen hopp om att bli helt frisk.  

Förtroendeläkaren var både överlägsen och ironisk. Han arbetade på samma Vårdcentral där jag hade min läkare, hon som var så arg på mig. De hade sina rum intill varandra. Vi märkte på en gång att han hade den ”arga” doktorns utlåtande framför sig, där hon hade skrivit och ifrågasatt min psykiska hälsa. 

Vi frågade hur mycket han värdesatte hennes  utlåtande (för hon hade gjort sin bedömning utan att ens tala med mig eller ta del av min journal). Han svarade att han värdesatte hennes utlåtande  mer än utlåtandet som läkaren på Sahlgrenska Universitetssjukhuset hade utfärdad, eftersom hans behandling saknade vetenskaplig grund. Jag försökte förklara hur sjuk jag hade varit och att jag var så mycket bättre nu. Men han avbröt mig, för han hade inte tid att lyssna. Man kan undra vad det var för syfte med detta möte?

Förtroendeläkarens bedömning
Men han hade i alla fall tid att göra bedömning. Den löd: ”Du har egentligen ingen sjukdom. Men det är klart att du har en massa krämpor. Du kommer ALDRIG att bli frisk. Jag tänker sjukskriva dig 50 % och du får börja arbeta 50 %”.

Jag blev mycket förvånad! Jag hade ingen sjukdom, men kunde aldrig bli frisk?? Hur tolkar man detta? Jag själv trodde verkligen att jag kunde bli frisk, bara jag fick lite mer tid att kunna återhämta mig och komma i balans med medicineringen. Jag hade varit svårt sjuk i 5 år, varav helt liggande under 1 år. Men det ville inte läkaren varken tro eller lyssna på.

Jag försökte förklara, att jag för min läkare på Vårdcentralen hade försökt berätta att Levaxin orsakat försämringen. Men han förklarade att hon inte tror på detta. De hade alltså samtalat om mitt ärende. Han förklarade också att den ”arga” inte trodde på att Methycobal hade varit till någon hjälp.

Vi blev åter väldigt förvånade, både min man och jag. För det hade hon aldrig sagt till mig. Hon hade bara sagt att det enda hon hade läst var utlåtandet från Sahlgrenska och att hon skulle följa hans rekommendationer. Vi förstod att dessa läkare hade tillsammans bestämt att bara köra över mig, utan att bry sig om min sjukdom eller läkares utlåtanden. De tog ingen hänsyn till mitt hälsotillstånd.

Sedan sade han: ”Du har blivit bättre p g a ”tro” på B12 injektionerna”. Både min man och jag blev helt stumma av hans hånfulla utspel. Min man fick dock tillbaka talförmågan före mig och han sade: ”Då var hon verkligen duktig på att ”tro” när hon kunde tro på rätt dag när det gjordes en dubbelblindtest med Behepan injektioner på Norrlands Universitetssjukhus. Den studien gav tydligt bevis för att hon reagerade positivt på B12 behandlingen. Det var också skälet till att hon remitterades till Sahlgrenska”.

Det blev fart på läkaren. Han började febrilt söka i pappershögen. ”Har hon varit på Umeå Universitetssjukhus? Har hon fått remiss till Sahlgrenska?” Det framgick tydligt, att han hade gjort sin bedömning, utan att ta del av mina handlingar. Han hade tagit ett beslut som kunde vara helt avgörande för min hälsa och framtid. 

Det fanns totalt 5 st. utlåtanden där det framgick tydligt i alla: ”Utlåtande från Norrlands Universitetssjukhus skall avvaktas”. Men förtroendeläkaren hade inte sett detta, vilket bevisade att han inte hade läst ett enda av mina utlåtanden. Han hade bara tänkt köra över mig utan att ta del av fakta i mitt ärende.

Försäkringskassan handläggare var också med och hon kände till allt detta, men hon hade inte skaffat några som helst handlingar från Norrlands Universitets sjukhus. 

Det var det mest kränkande mötet vi någonsin varit med på. Min man trodde aldrig att man kunde behandlas på sådant kränkande sätt av en myndighet. Förtroendeläkaren hade inte något som helst intresse för hur svårt sjuk jag hade varit, ej heller att jag hade förbättrats så enormt.

Jag hade verkligen tur som höll på att förbättras. Jag kan tänka mig att många svårt sjuka hade  svårt att hävda sig, om en bedömning får gå till på detta totalt ansvarslösa sätt. 

Han fick dock ta tillbaka sitt beslut eftersom bedömningen inte hade gjorts på saklig grund. Det är bara så ofattbart att man skall behöva utsätta sig för sådant bemötande på Försäkringskassan.  Jag tycker det räcker till att man tvingas kämpa med sjukdomen.