Att skriva dagbok…

Jag är själv så fruktansvärt dålig på att skriva dagbok – att det ska vara så svårt…!

Annars är ju det här med dagbok ett starkt tips för den som vill kunna berätta i framtiden, hur det egentligen var en period tillbaks i tiden. För ärligt talat – du kommer inte ihåg det när du som bäst behöver det… eller hur?

Det räcker med några korta stolpar som stöd för minnet. Detta är särskilt viktigt för de som ännu inte fått diagnos, eller står på medicinering men inte anser sig rätt behandlad – när väl behandlingen gör nytta så kommer du inte (fullständigt) ihåg hur det var (med symtom, etc) när behandlingen var undermålig.

Eller vänd på det en aning – du kanske aldrig blir korrekt behandlad förrän om många år – och då kan det vara bra att ha ”papper” på det – efteråt…

Inkludera gärna kroppstemperatur och blodtryck i dina anteckningar.

BÖRJA SKRIV DAGBOK – NU!


(Anamnes på Wikipedia)

Tags:
3 kommentarer
  1. dödstrött-sen-1986 11 år sedan

    Hej Bertil,

    Ja, Du har så rätt. Förutom ett personligt värde kan det även ha ett kliniskt.

    Som yngre var jag, i perioder, en tillnärmandevis ”flitig” dagboks-skrivare. Idag förmår jag inte uppbåda den ork som krävs för att skriva. Kombinationen abnorm trötthet, mental oskärpa, led- och muskelsvaghet, -värk och -stelhet, minnesbortfall, yrsel och hög uttröttbarhet gör projektet övermäktigt. Därtill saknas idag det egna intresset, kanske framför allt för att det/allt jag gör tar omåttligt lång tid, ”efterkraschen” blir ett hårt slag och återhämtningen långdragen.

    Däremot är den inre dialogen stundtals hög, varav vissa insikter, personliga ”livs-paralleller” och nya eller återuppväckta tankestråk upplevs vara av individuellt värde att memorera. Jag upptäcker mig ofta med att tänka ”det här borde jag egentligen skriva ner”. Stunden senare har tankeprocessens skeende och dess paralleller fallit i glömska varunder den personliga essensen går förlorad. Har jag en penna inom räckhåll händer det emellanåt att några ”minnesstolpar” skrivs ner på närmast liggande tidning, servett eller lös lapp, dessvärre för att sedan slängas alternativt hamna i en byrålåda, likt sammanhangslösa trådar, utan att utvecklas vidare till den helhetsbeskrivning som initialt kändes viktig. Jag har insett att det inte fungerar för mig längre. (Sedan ett flertal år tillbaka mäktar mitt system inte med ens minimala ansträngningar, då även dessa ger svåra efterverkningar. Inom denna livssfär har merparten av de göromål, vilka normalt betraktas som vardagliga aktiviteter/måsten, tvunget reducerats bort då den livsavgörande kraften inte alls fungerar.)

    Som ett alternativ till att ”skriva av sig” (vilket för mig var ett behov en gång i tiden) skulle man istället kunna använda en diktafon och låta den inre dialogen föras högt. Något som jag ibland har tänkt på men (ännu) inte införskaffat. Om så, i mitt fall, någon form av kraft skulle komma tillbaka en dag, och då även behovet uppstå av att vilja återbeskriva händelser som tankar i text, skulle en inspelad dagbok kunna fungera som ett minne och ett hjälpmedel. Det är ett tips som jag rent allmänt vill lämna, ifall om Du själv eller någon av Dina läsare känner igen sig i livssituationen/beskrivningen ovan och liksom jag har haft, eller fortfarande har, ett behov av att skriva.

    För övrigt vill jag önska Dig lycka till med bloggen, Bertil !

  2. Author
    Bertil 11 år sedan

    Hej Dödstrött!

    Kul med kommentarer!

    Jag förstår precis hur du menar när det gäller orken. I mitt fall är det också en ”prioriteringsfråga”… Ändå kan jag inte låta bli att tro att din dagbok skulle kunna bli mycket bra, eller vilken annan berättelse som helst – du verkar inte ha särskilt svårt att uttrycka dig i skrift… 😉

    Tack för lyckönskningarna! (vad det nu är jag ska lycka till med, egentligen…)

  3. christian 11 år sedan

    I början på fyrtioårsåldern fick jag Graves, och långt innan dess började jag få minnesproblem. Efter att ha haft löjligt hög puls i flera månader blev jag diagnostiserad med Graves, och given tre oaptitliga behandlingsalternativ, jag tog I-131, och började med syntetiskt T4 sex månader senare. Jag fick Tenormin för att lugna ner hjärtat. Det visade sig att en liten dos av 50 μg T4 var det mesta jag kunde tåla, även med tillsats av Tenormin. Jag mådde inte som förr av detta, och uppsökte under en tvåårstid ett flertal endokrinologer inklusive en professor i endokrinologi. Ingen av den hade något vettigt att erbjuda. Efter en sökning på nätet i patientgrupper fick jag snart svaret, många hade samma erfarenhet med att T4 ensamt var otillräckligt, och att en tillsats av T3 (Liothyronin) var nödvändigt. En bok av en Dr, Ridah Arem föreslog att 10% av T4 dosen skulle vara T3, eller ta naturligt torkad sköldkörtel, vilket jag ovist tyckte lät arkaiskt. Jag bad min allmänläkare att skriva ut T3, vilket han aldrig hört talas om. Den första dosen av T3 Liothyronin på 5μg tog bort hjärndimman efter två timmar. Ungefär vid den tiden gick det upp för mig att dessa läkare var ganska aningslösa, t.o.m. ”experterna” visste mindre än vad kollektivt folk på nätet visste. Blodtester m.m. i all ära men de ger inte svar på allt. Efter ytterligare 13 år med T4+T3+Tenormin fick jag beskedet att långtidsprognosen med Tenormin inte var bra, så jag lade av med detta och levde med förhöjd puls. Sedan började jag igen kolla in på nätet vad som försiggick med sköldkörtelvård ock fick till min förvåning reda på att doktorerna var lika insnöade som förr. Jag bad min läkare att skriva ut det naturliga som varmt rekommenderades av patientgrupper, och han skrev ut det utan tvekan. Efter flera månader på detta, först på Armour och senare på ERFA blev det helt klart att köra med T4+T3+Tenormin var slöseri med tiden och hälsan. Jag hade ingen som helst tendens till tachycardia trots att jag tog 2 grains dagligen och inget Tenormin. Mitt TSH var under den syntetiska tiden på runt 3.0 (vilket enligt Ernst Nyström et al. är för högt). Kroppen har ett grundbehov av T4+T3 m.m. och 50μg+5μg är på tok för litet, labb värdena får säga vad de vill. Efter sex månader på 2 grains (120mg) NDT ligger mitt irrelevanta TSH på 0.03, på gränsen till undertryckt, och jag mår utmärkt.
    Efter ha läst mycket tillgänglig information verkar det tydligt att läkarna har en preockcupation med inställningen av dosen till ett specifikt TSH värde, vilket verkar vara en missriktad energi. Långt innan ”Generation 5” av TSH-testen var tillgänglig fanns det andra metoder för att fastställa doseringen, som t.ex. hur patienten mådde, kroppstemp m.m.
    Det kan ta flera veckor innan ett tillstånd stabiliseras men den gängse praktiken att ignorera klara kliniska symtom till förmån för ett esoteriskt labb värde, som är under tidvis revision är befängt.
    Läkarna borde kolla historieboken om hur man ”ställde in” dosen för femtio år sedan. En temporär överdosering av NDT är inte ödesdiger, det går att minska ner om pulsen blir förhöjd m.m. Öka gradvis upp dosen till så mycket du tål och minska sedan ner den om du blir för hyper.
    Dessbättre har jag inte haft några som helst problem med att få läkemedel som jag bett om, men jag ser att detta inte är fallet med flertalet. I Sverige, och ännu värre i Danmark, håller man benhårt på ortodox hjärntvättning från Storebror. I Norge och Finland är situationen helt annorlunda. Kanske ”semestrar” till dessa länder skulle vara en bra ide till situationen på LMV blir uppklarad.

    För det tredje, vanliga läkare är inte psykologer eller psykiatriker, bespara därför dessa med långa och utdragna utläggningar om känslomässiga tillstånd, speciellt om läkaren är manlig, utan skriv samman en lista med alla relevanta symtom för myxödem m.m. Jag skulle gissa att de flesta här känner till listan med c:a 80 symtom på detta. Slösa ingen tid på någon läkare som inte skriver ut vad som behövs, läkaren vet ”bäst” så försök inte övertyga någon, (om du inte råkar vara professor i medicin), jag tror att det kan vara fåfängt. Kanske det är dags för en kort ”semester”?

    Dessa byråkrater inom LMV som sätter käppar i hjulet för licensutgivning skall identifieras och ställas till ansvar.

    NDT har funnits i över hundra år och predaterar själva LMVs existens. Med all dessa ”forskare” i Sverige som under åratal fått licens att skriva ut NDT torde vid det här laget ha tillräckligt med kliniska data för att visa om dessa medel är effektiva och ofarliga. NDT är inte något nytt, den enda frågan är om hur produktionen är kvalitets kontrollerad, och det föreligger ett flertal nationella organisationer som redan fastställt ett flertal fabrikat så att hjulet inte behöver återuppfinnas. Om någon inte är nöjd med NDT finns de syntetiska alternativen lätt tillgängliga. NDT borde som i Norge licensbefrias baserat på sin utomordentligt långa och säkra historia.

Ge en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Informationen på denna sajt ska ses som ett komplement, men aldrig ersätta medicinsk expertis

© 2022 Hypotyreos.info

Logga in med dina uppgifter

Glömt dina uppgifter?